a metamorphoses story

Danieli

Jag kom fram till slut. Inga större problem än en femton minuters fördröjning vid Arlanda [planerad take off kl. 09:45, faktiskt start 10:00]. Swiss skötte sig exemplariskt, som alltid. Lika trevliga värdinnor som skämtsamma piloter. Och det hade lagts ned lite krut på chokladen i år!

Juldagen, 25:e december, Italien — Serenisima Republica de Venesia.

Mörkt, lite ödsligt. Det blåser som inget annat, knappt så att man kan gå rakt. Resväskan som rullas efter vill åt ett annat håll; helst av allt upp i luften. Är i brist på annat tvungen att ta Vaporetton från flygplatsen till hotellet. Vacklandes tar jag mig till färjan, väl där vid den lilla kön står en ung italienare, tar emot biljetterna och frågar envar vart de skall av. Det är tydligt att han och övriga ‘besättningen’ på tre andra personer har haft sitt julfirande innan denna skift påbörjades. Hade inte vattnet sett så svart och stormigt ut, törstigt skummande i hungriga vågor, hade jag tyckt att det hela vore väldigt komiskt.

”San Marco!” ropar jag tillbaka när ynglingen tar emot min biljet och river av änden. Han verkar blott något år äldre än vad jag är. Nickar tacksamt. Passageraren innan hade varit en lätt förvirrad medelåldersdam som inte kunde göra sig förstådd gällande vilken avstigningsstation som gällde för hennes del. Han hade suckat, skakat på huvudet och något [för oss svenskar] oförskämt avbrutit henne flera gånger och irriterat ropat, ”Ja, men var skall du av?!” — på italienska. Självfallet febrilt viftandes med ena handen. Varpå damen i fråga fortsatte att svara, ”Venedig”, på engelska.

Färden som i normala fall tar omkring en timme tog inte mindre än cirka 35 [lätt vansinniga] minuter. Svarta, stormiga vågor tävlade om att slicka vår lilla färja. Av de nämnda 35 minuterna spenderades säkert 25-30 minuter mer eller mindre under vatten. ‘Besättningen’ där framme stojade och verkade ha kopiösa mängder skoj. Har till och med för mig att jag såg tillstymmelsen av något nubbeliknande [grappa möjligen?] som det skålades med rätt friskt där framme. Och varje gång det var dags att lägga an vid en station, så brakade färjan bokstavligen rakt in i stationen, studsade och krängde. Mer än en gång backade vi på någon småbåt. Två gånger studsade vi emot en annan färja.

Till slut började man tycka att hela situationen var så absurt komiskt att det gapskrattades och fnittrades bland alla, passagerare som besättning, varje gång det var dags att pricka in ännu en station. Så här i efterhand var det nästan gemytligt… Hur ofta får man vara med om sådant ‘äventyrligt skoj’ i Sverige? Varje station firades med en ‘nubbe’, och efter varje station blev besättningen trevligare och trevligare. Mot slutet gränsade stämningen till allsång.

Väl framkraschad vid stationen San Marco, hoppade jag av färjan och fick hjälp av ynglingen som studsade fram med bagaget. ”Buon Natale!” ropade han, hoppade flinkt tillbaka och sparkade ifrån. ”Grazie mille!” hann jag med och höjde handen i avsked.

Blåsten hade ingalunda avtagit, och med mina smått vingliga ben tog jag mig snabbt raka vägen över till Danieli. Tacksam för att det enbart var några raka meter till ingången. Pustande trillade jag nästan in genom de roterande dörrarna och väl inne i den lugna, ombonade atmosfären hann jag knappt ta ett djupt, varmt andetag innan en piccolo i klassiskt röd livré nästan obemärkt övertog ansvaret för mitt bagage. Framme vid receptionen hörde jag en välbekant röst; Fabrizio. Sekunden senare kliver en en välbekant, välputsad och oklanderligt klädd medelåldersitalienare fram med öppna armar och utropar, ”Hej svenska! Mi fa piacere rivederti!”, tar mig i hand och dunkar mig i ryggen. Fabrizio är personlig service, old style, personifierad. Du och dina små konstiga egenheter kommer alltid att bli ihågkommen.

Under ett livligt samtal flyter incheckning och vägen upp till rummet på utan att jag är direkt medveten om det. Dubbeldörrarna öppnas och vi kliver in. Mitt bagage är redan på plats. Fabrizio dubbelkontrollerar allt [hm:ar ogillande åt att sängarna inte är bäddade för kvällen, utan fortfarande har överdragen på] samtidigt som han låter meddela att de snart kommer upp med något varmt att dricka — vill jag kanske ha något att äta? Slänger iväg en pillemarisk blick. Han nickar och stänger dörrarna efter sig. Kort efteråt kommer varmt, kryddat vin och en ordentlig portion varm choklad-/valnötskaka med mascarponeglass och ljuvlig kaffesås. Himmelrike!

 

 

Trött och i full mys-mode som jag var så var undertecknad lite dålig på att dokumentera allt. Tog lite snabbt ett par bilder innan uppackning. Men missade mycket! Den minst sagt enorma 1700-talsgarderoben, dubbeldörrarna in till rummet, badrummet, rummet efter att personalen varit inne, arrangerat om och bäddat etc. Tappade dessvärre mobilen utanför flygplatsen, och sedan dess lever kameran ett eget liv. För närvarande vill den inte fungera över huvud taget. Hoppas att den vaknar på bättre humör imorgon. Tills dess, hoppas jag att dessa undermåliga ‘förebilder’ från igår räcker. Kompletterar med Danielis egna bilder, för att i brist på annat att illustrera detta fantastiska hotell med. Nu skall det ned till Grand Salone; formal evening attire and drinks with company. Ackompanjerat av pianisten vid flygeln som kittlar klaveren. Är fast besluten att påbörja kvällen med en av deras utmärkta martinis!

Och nu; lite bilder —

My floor… De öppna dubbeldörrarna till höger leder till mitt rum. Till vänster tar man de imponerande marmortrapporna för att göra en grandios entré i Grand Salone.
Många meter i takhöjd borgar för fräsch atmosfär. Det stormade så förfärligt att fönsterluckorna hade stängts igen.
Jag står faktiskt i garderoben här. Lite Narnia över den…

Och så tar vi Danielis bilder:

Danielis foto på mitt rum. Bättre helhetsbild! Numera finns dock en gammal orientalisk matta mitt i rummet.
Hit ned skall undertecknad snart. Synd att bilden är tagen åt höger; till vänster återfinns pelare, gotiska fönster, en enorm öppen spis m.m. Gott om utrymmen att uggla i all ensamhet, ostört, med sina grubblerier också.
Det första du möts av när du kliver in i byggnaden. Längst bort bakom disken kan man finna Fabrizio. Du skall tas emot där, inte vid receptionen längre ned. Såvida du inte är amerikan. Eller om personalen allmänt ogillar dig.
Här borta hänger piccolon och lägre rankade receptionister som tar hand om dina praktiska behov…
Betydligt bättre bild i dagsljus.

 

Be en bön för min mobil… Imorgon skall det lunchas och flaneras bl.a. i Dorsoduro… Måste fångas på bild!

Annonser

2 svar

  1. Markus

    Oj!

    26 december, 2010 kl. 20:30

  2. Ser fram emot nästa inlägg. För övrigt har jag en liten idé att bolla med dig. Inget världsomvälvande. Maila mig vid eventuellt intresse.

    29 december, 2010 kl. 22:15

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s