a metamorphoses story

Adventskalender: 7

Torsdagens Adventskalender: if you can’t beat them, join them. Äntligen en dag med Excelarksanalytiker närvarande! Dagens plan var att till 100% imitera en Excelarksanalytiker när en sådan väl är ‘in action’ [= närvarande på arbetsplatsen] — det vill säga att:

  • vara överdrivet glad [ont i kinderna glad]
  • hälsa högt och högoktavigt på alla och envar ungefär var tredje minut
  • springa runt med en tom mapp i armvecket [till synes planlöst, gå runt tillräckligt länge och du fiskar upp någon att prata med så att du kan prata om helgen och slippa jobba… vad det nu är man skall göra då.]
  • på något sätt gå som om man hade fjädring under skorna
  • peppa fullständigt i onödan och hela tiden [Har du besökt herrarnas? Men gu’ vad duktig du är — fortsätt så!]
  • vara ett allmänt odrägligt plåster

Detta borgar för att folk på Banken snart börjar få whiplashskador av mitt upp och nedvända beteende. Men hur som haver! Morgonen påbörjades med pigga hälsningar till höger och vänster — Excelarksanalytikerna föll in de med och det blev ett riktigt kalasande av det hela. Jag börjar få en inblick i deras arbetsdag redan; hela två timmar spenderas på att trippa runt kontoret och inte göra annat än att hälsa och, i brist på bättre ordval, prata goja. Det är lite som att titta på något ur National GeographicExcelarksanalytiker, Asså’ba’:are och övriga Inavlade typer simmar runt i ett stim av hallåande och allmänt nasalt svamlande. Det enda man behöver göra är att rätta sig efter situationen, inte visa rädsla, absolut inte titta dem i ögonen [ty då blir de nervösa], säga ”Men heeej!” alternativt ”Men tjaaa!” — gärna till två personer samtidigt. Resten går av sig självt. Du slukas bokstavligen upp av stimmet, bakas in i surret och behöver enbart koppla ifrån hjärnan och köra på retarded autopilot.

Stimmet rör sig mot lunchrummet för att fylla på depåerna av överdimensionerade kaffemuggar; nu övergår surret till aptjatter. Det hoppas fram och tillbaka mellan fåtöljer, soffor och pallar — alla är väldigt exalterade! Man putsar på varandras fjäderdräkt [lånta sådana] och bröstar sig. Ah… så dagens rangordning bestäms i detta skede… Vem som bestämmer var någonstans man skall på lunch o.s.v. En masse! Man får icke avvika. När väl dagens viktigaste punkt har avhandlats skingras flocken, albeit momentarily, och man går tillbaka till sitt skrivbord för att starta upp dator och program samt leta reda på sin mapp — och tömma den, om det mot all förmodan skulle ligga något däri.

Blott några minuter senare bär det av för att mingla. Det betyder att man mållöst lallar runt och letar mingeloffer som man antingen kan prata om den  annalkande helgen med, eller i brist på annat peppa all vett och sans ur. Märker att många, i likhet med mig själv, förvränger ansiktet i skräck när de känner av en kommande pepp-session, för att sedan ge upp kampen och luta sig tillbaka mot meningslöst mingel som tacksamt hindrar dem i vidare jobbrelaterade sysslor. En del hakar bokstavligen på din mingelrunda, reser sig och följer med. Oftast slutar det med en klunga människor som hejdlöst kacklar i ett hörn någonstans.  Du kan då extrahera dig från massansamlingen och rädda dig själv utan större störningar i ljudnivån.

Innan du vet ordet av det är det dags för lunch — en lång sådan. Måste ha varit det värsta jag någonsin varit med om. Så pass att följande blinkade symboliskt i en tankebubbla under resten av dagen:

Förbud mot…

Det blev lite snopet när Excelarksanalytikerna avslutade sin dag vid 13:30, efter tio minuters excelarksklickande och förvirrat [men fokuserad] mailstirrande. Det var inte långt efter lunch. Det blir något av en antiklimax; de kom, de väsnades, de gick. Det var bara att rycka på axlarna, acceptera att detta var Adventskalendern, ta på sig ytterkläderna och på vägen ut vinka glatt på alla stackare som trodde att vi nu var thick as thieves…

Måste säga att jag fortfarande ställer mig undrande till vad deras arbete egentligen går ut på. Vad är syftet? Människor som knappt är på arbetet, och när de väl är där gör…(?) Farsartat, at best.

Fann väldigt lite njutning i dagens Adventskalender. Denna sida av Excelanalytikeryrket var föga tilltalande, snarare mer uttråkande. Inte undra på att de sällan är på plats utan föredrar att skräpa ned shoppingstråken och barerna i närheten. Har man inga uttalade mål, inget syfte och inget att göra — men ändå sitter säkert på jobbet — så kommer man inte pliktskyldigt sitta där varje dag. Torsdagens lärdom. Tydligen.

Lite sorgligt.

 

* Om någon undrar hur jag kommer undan med sådant spektakel utan att ”råka illa ut”, så kan jag enbart härleda lösningen till det gamla talesättet, ”ju fler kockar desto sämre soppa”. Och min arbetsplats är en soppa som kokar över för att kockarna har nallat på matlagningsvinet och ligger i rännstenen någonstans på baksidan.

Annonser

Ett svar

  1. Ping: Adventskalendern Omnibus « The Dandy Lion Pages

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s