a metamorphoses story

Have You Met Mr Gekko?

En av de få klienter som jag genuint gillar är Gekko.* En virvelvind till engelsman/skåning med en släpig, med ändå stram, dialekt och mullrande skratt. Replikerna kommer blixtsnabbt och med en glittrande glimt i ögat. Tror bestämt att det beskrivande ordet är färgstark. Även om vissa skulle klassa honom som magstark. Den gode Mr Gekko uppehåller sig inte gärna så mycket i Sverige, som han anser vara ett ”tråkigt efterapande land i fyra nyanser av beigt”. Men vid de sällsynta tillfällen på året han ändå behagar nedlåta sig att besöka Landet Beige, så görs det med markering.

Första gången vi träffades var vi ett team som tog emot honom, och vår arbetsplats är ju som den är — så detta fyrmannateam bestod till 90% av Inavlade Valpar. Efter en hel del brown nosing på väg in till konferensrummet, en överdådig buffé och mer brown nosing, verkar Mr Gekko smått otillfredställd. När Valp#1 så försökte göra en allvarlig ansats till att påbörja mötet så var det satt bortom all rimlig tvivel; Mr Gekko var irriterad. Medan Valp#2 sedan gafflade på bäst han kunde och njöt av att höra sin egen myndiga röst och surrande ”i”:n, så tittade Gekko på sin alldeles oförskämt utsökta Vacheron Constantin i några sekunder — höjde sedan ena handen för att markera tystnad.

”All right gossar, vi har haft vårt lilla roliga. Spring iväg nu och hämta pappa och hans kompis — det är dags för de vuxna att prata allvar.”

En besvärande tystnad lade sig över Kenneln. Valp#2 tuggade luft och verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om det var skämt eller allvar. Valp#3 lät undslippa ett pipigt ”Öööh” efter några sekunders tystnad, medan Valp#1 harklade sig nervöst. Själv kunde jag inte hjälpa att le undertryckt.

Gekko reste sig tvärt och sträckte sig efter vattenglaset, ”Sitter ni fortfarande kvar om fem sekunder kommer jag att säga upp vårt samarbete med omedelbar verkan.” Han svepte ledigt glaset, vände sig torrt mot Kenneln och med samma stela nonchalans som han ger sina jakthundar apportkommando väste han, ”Schas!”

Vad som hände därefter var ett nervöst och stressat skrapande av stolar, allmän omorganisering av mappar och tappade pennor i jakten på att komma ut ur rummet och göra som man hade blivit kommenderad.

Vilket skådespel! Jag njöt av hela föreställningen och insöp varenda intryck — tills Gekko elegant sköt undan den uppknäppta kavajen, uppsydd av Ede & Ravenscroft visar det sig, för att hitta en viloplats för sin hand i ena byxfickan, också den omsorgfullt tillskuren av samme skräddare. ”Du sitter bekvämt?”, kommenterade han med en lätt, knappt märkbar viftning med den lediga handen. Fräck som jag kan vara ibland svarar jag denna människa istället för att också springa min kos, ”Jag är tyvärr barnhemsbarnet i gruppen. Har ingen farsgubbe att springa och hämta här.” [Jo, jag kunde se mitt huvud rulla ned längs korridorens längd direkt efter det uttalandet.]

”Lunch is for wimps” och din pappa jobbar inte här.

Sedan den dagen kallas jag in varje gång Mr Gekko förärar lokalerna med ett besök.

Nu har undertecknad ett kort med hans två privata nummer nedskrivna på baksidan. En tillhörande textrad lyder, ”Call me when you quit”.

Hm…

 

* Disclaimer: Självfallet inte klienten i frågas riktiga namn.

Annonser

2 svar

  1. Så j-la bra!

    Vissa bloggar jag följer blir jag genuint nyfiken på att se vem som döljer sig bakom 🙂

    26 november, 2010 kl. 10:41

  2. Wolfenbüttel

    Obetalbart! Sannerligen obetalbart! Tillåt mig att säga: Bravo.

    26 november, 2010 kl. 12:04

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s