a metamorphoses story

På äventyr

Det är långt efter midnatt och jag är något nostalgisk och äventyrssugen. Sådär så pulsen ligger på en angenämt förhöjd nivå.

När jag var liten, som 2 till 5-åring,  brukade jag packa en ryggsäck med all tänkbar nödvändig ‘proviant’; arkeologiböcker, kartor, anteckningsblock, ficklampor, ett kuddfodral [läs igen; ja det står kuddfodral], leklera, kompass, vattenflaska och halvt ihjälsmulade smörgåsar [smulgåsar]. Jag skulle på upptäcktsfärd — äventyr — och upptäcka hemliga arkeologiska skatter! Mumier, gravkammare, tempel och antika rikedomar väntade på mig där ute… På fullaste allvar.

Var är min kamel? Onwards Jeeves, adventure awaits!

Var stormförtjust i arkeologi och kunde citera hela arkeologifolier om olika civilisationer.

Nåväl, det blev aldrig en soloflygning à la Röde Baronen, basklättring i Himalaya, eller grävande i Egypten — mestadels för att man blev stoppad några meter utanför grinden och hemsläpad under trumpna protester. Inte kunde en liten sak bara knata iväg själv sådär! En gång kom jag så långt som till äppelodlingen och lyckades uppehålla mig där tillräckligt länge för en regelrätt Search & Rescue-patrull att organiseras. Såhär i efterhand var det roligt. Även om jag fick nöja mig med att tälta inomhus istället i en vecka efter den incidenten.

Man får väl skylla på en klassisk uppfostran med Tintin, flygplan och resor. Lär inte barn att läsa för tidigt om ni inte vill att de tänker själva! Men vad skall jag skylla på nu som vuxen? Det är ju nu man faktiskt kan göra allt det där. Istället väljer man av någon anledning numera självmant att släpa hem sig själv, bort från grinden. ‘Nej, det går inte för sig…!’ Jaså…? Varför inte?

En riktig klassiker! Whiskydrickande Milou kunde minsann hålla sitt eget på det torra…

Har ni kommit såhär långt och läst engagerat så kan jag lika gärna avslöja att jag är en tjuv. Sedan barnsben har jag tagit med mig ”bitar” av arkeologiska platser och ruiner. Oftast redan bitar som legat och ‘skräpat’ löst någonstans [ursäkt!]. Ben, 2000-årigt murbruk, en bit av en medeltida slottsmur, krukskärvor, stenbit från staty i en gravkammare… listan kan göras lång. Väldigt lång. Nog för att man inte borde känna så, men varenda liten ‘fyndbit’ var en skatt och ett sätt att ta med sig en bit av historia, människor, öden och atmosfär.

Glada galoscher på den gamla goda tiden, då man fick ta hem sina fynd…

Så där har ni det. Som vilken annan brottsling borde jag vara ångerfull… men det är riktigt svårt. Akademikern i mig fy:ar för fullt, oroa er inte för det. I’m quite sensible. Men den barnslige äventyraren från 1920-talet sitter med sitt cognacglas och insuper triumferande åsynen av sina dyrbara samlingar i sitt hemliga valv…

Ett skelett i garderoben som är gömt, men icke glömt… Fast, jag är ju i gott sällskap.

Ett sista äventyr in i solnedgången… Om några timmar väntar ännu en dag på The Bank of Incompetence..

God morgon!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s