a metamorphoses story

Hemingway: en vilseledande rubrik

Sena kvällsstudiestint med min bäste vän finansräknaren leder allt som oftast till att Författaren blir otålig. Den vankar av och an, fnyser lite till en början… efter några timmar börjar den mumla och någon timme efter midnatt börjar den kräva att få bli hörd: den vill skriva!

Kreativiteten, den så kallade Musan, har en tendens att tränga sig på när det är som mest olägligt — när den borde veta att jag omöjligen kan överge allt för att sitta och skriva i timmar. När jag sitter och studerar flitigt, när jag är på jobbet och inte får skriva, när jag är i duschen och inte kan skriva; alltid vid fel tidpunkt.

Problemet är att det är vid dessa högst motvilliga tillfällen som det bästa ”kommer till en” (dock inte alltid åtföljd av en halleluljakör). Det kan vara en enda mening, en händelse som du har gått och grunnat på men inte riktigt fått till, samtalet mellan två karaktärer du försökt krysta fram men som nu bara väller fram. För min del är det oftast känsloyttringarna och de underliggande psykologiska grunderna som inte klickar när jag har haft tid att sitta och skriva det, men som klingar fram med klockrena toner när jag är tvunget upptagen med annat.

Sitter djupt försjunken i appliceringar av CAPModellen, men känner plötsligt en märklig sorts triumferande sorg över att jag har just kommit på lösningen till en karaktärs långtidsutveckling [där smög sig Ekonomen in]. Att hitta nyckeln till att sy in detta, utan att sömmarna på något sätt är synliga, är en befrielse. Samtidigt lider man med sin karaktär som om det vore en själv. Ångesten som karaktären kommer att känna flera hundra sidor framåt spiller över på dig. Vilket oftast är det som gör att man kan skriva bra, men just nu fick jag bara ned kontentan och en destillation av känslan, för att genast återgå till studierna.

Författaren är inte glad. Fräser och har sig mot Ekonomen som kyligt blickar tillbaka och kalkylerar minuterna som går till spillo. The opportunity cost.

Bara vet att jag kommer att vakna i kväll och krafsa ned mer. Gäller att snällt se till att skrivproviant finns tillgänglig inom fummel-från-sängen-avstånd…

Blir det någonsin så harmoniskt som att man sitter ute i vildmarken och bara skriver, ostört…?

”…any man’s death diminishes me, because I am involved in mankind, and therefore never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee.” — från John Donne, till Hemingway, till en Dandy med projicerad ångest från sin fiktiva karaktär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s