a metamorphoses story

Fiiinbesök

Vi förärades med finbesök idag. The Big Kahunas [läs Vd med andra underhuggare] och utländska klienter skulle komma på vad som närmast kan benämnas sightseeing.

Strax innan [normal] lunchtid gick det ut ett massmail i panikform från Excelarksanalytiker: Studsigpudel till alla och envar, där den stora begivenheten kungjordes. Precis som mailen innan nyhetskamerorna kommer in i lokalen, så handlade detta om att alla skulle rensa sina skrivbord, se professionella ut, och framför allt, sitta vid sina platser och se fokuserade ut. ”Se fokuserade ut”! Ett skratta eller gråta ögonblick. Det hade skrivits med fetstil och understruket. Dessutom varnade man för att inte under några som helst omständigheter tala med The Big Kahunas & Co. Mmm.

Med andra ord ville de inte att den pinsamma vardagliga bilden av medarbetare som fikar bort dagarna, går ut och shoppar eller långlunchar eller står och pratar goja vid överbelamrade skrivbord (överbelamrat av diverse icke-arbetsrelaterade-saker) skulle visas för vår Vd med gäster — prisad vare deras handgjorda brittiska skor.

För en kort sekund slogs jag av en cynisk tanke: skall man göra sig lustig och släntra in med en påse OLW på klockslaget, gå fram till cheferna, räcka fram en salt&dill-täckt chipshand och säga ”Vet ni om att vi har fest elle’?”. Hm… Det skulle onekligen ha rimmat bättre med den miljö som råder när Vd inte är här.

Dagens underhållning var i alla fall absolut att se lite fart på Excelarksanalytikerna, de inavlade Asså’ba’:arna och till och med Ärkegrisen. Så synd att Skalman inte jobbade idag… Detta var en historisk syn. Aldrig förr har så många med så hög dagdriverikvot, stressat upp sig så mycket, för så lite. För att parafrasera gamle Churchill.

Plötsligt fylldes de tomma mapparna i armvecken, telefonerna började ringa [förtydligande: började ringa i.o.m. att Excelarksanalytikerna började ringa varandra], det knappades med mus och tangentbord, alla satte på sig sina ”analysansikten”… Ah… Bättre underhållning får man leta efter med ljus och lykta.

The Big Kahunas kom, de såg… och de gick vidare. Allt på ungefär tre till fyra minuter. Lite som att visa runt gäster på zoo.

När kusten var klar slutade ringandet, telefonerna lades ned – plötsligt tog alla viktiga samtal slut – fokuserandet med tillhörande mus- och tangentbordsknappande försvann och allt återgick till det bekanta. All’s well with the world again.

Annonser

3 svar

  1. Ping: Business Truth « The Dandy Lion Pages

  2. Archibald

    ”…att inte under några som helst omständigheter tala med The Big Kahunas…”

    Ett märkligt men inte oväntat påbud, lite i enlighet tramsparollen ”Bättre tiga och verka dum än att öppna munnen och undanröja allt tvivel…”. Det råder lite liknande stämning när det väntas besök från landet med 原宿.

    Damer uppmanas aktivt att använda läppstift infor eventuell kontakt med de prominenta gästerna, etc.

    Givetvis kan jag sällan undgå att just under de där 3-4 minuterna råka passera genom korridoren och med en lätt nick hälsa artigt.

    9 november, 2010 kl. 09:06

  3. Ah… det förekommer på fler platser förstår jag.

    Det vore ett etikettsbrott att inte hälsa. Speciellt när man själv något tvångsmässigt söker upp tillfället… 😉

    9 november, 2010 kl. 21:20

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s