a metamorphoses story

Månglarbanken?

Det löjligaste som finns måste vara storbanker som på grundnivå beter sig som skamliga gatumånglare. Och självfallet är det vi [läs: pressade toppstudenter som jobbar där för att vi är karriärkåta och behöver lönen] som får ta tag i smutsgörat och kräla omkring i den sliskiga försäljarmyllan.

Idag kallade en av de ständigt mest exalterade av Excelarksanalytikerna, också känd som Studsigpudeln, till möte. Topic du jour: nu skall vi verkligen pracka på våra kunder produkter och försäkringar de inte behöver – så att vi kan tjäna mer pengar! För det är ju roligt, och vi gör dem en tjänst genom att ‘informera’ dem om vårt breda utbud – tihi! Den människan måste vara exceptionellt ren mellan öronen… Och i total avsaknad av studieskulder.

Wait for it, det bästa är har inte kommit än. Det utlystes en tävling(!), som om vi vore knattar på dagis, där den som sålt mest under månaden förutom äran får inte en bonus, nya arbetsuppgifter, befordran eller annat av någon substantiell mening — utan ett visst föremål på avdelningen som spraymålats i en cancerframkallande guldfärg. Då kan man gå runt och känna sig lagom stolt över sig själv och med vetskapen att ens arbetsgivare uppskattar din arbetsinsats.

Är detta frukten av alla utvecklingsmöten Studsigpudeln springer på för att lära sig mer om ledarskap och motivering av fotfolket? Jag har svårt för att bestämma mig för vilket som är mest deprimerande; en giftig kontorspryl eller de svartvita lapparna de skriver ut och delar ut under stor hullabaloo med texterna ”månadens medarbetare” eller ”veckans solsken” etc. som man förväntas stolt klistra upp vid sitt skrivbord. Sådant är ju t.o.m. förnedrande för gravt förståndshandikappade. Ingen blir motiverad eller känner sig uppskattad av sådant strunt på kontoret, förutom de simplaste själarna som arbetat där väldigt länge utan att röra sig ur fläcken. Snarare att man får en lätt känsla av depression och illamående. Alla högre examen, halvdussin språk, nytänkande, kunskap om- och intresse för marknaden, klassisk humanistisk bildning till råga på allt… — och du får en klapp-lapp av en individ vars främsta akademiska merit är Nagellackskunskap 7.5 hp vid Obygdens näthögskola och har en intellektuell kapacitet ett steg under Homer Simpson när det kommer till de finansiella marknaderna?

D’oh?

 

Nåväl… under detta extremt upphetsande möte så undrade jag om det verkligen gick ihop med vår policy att som professionella på en storbank bete oss som torghandlarna vid Hötorget som säljer gurkor och tomater. Är det vår nya tolkning av mottot ”ansvarstagande”, som för övrigt är en av de många klyschor som har målats dit på vår flashiga fondvägg? —Att i princip kränga produkter (med produkter menar vi allt från olika konton, fonder, depåer o.s.v. till försäkringar för de risker man har hos banken) till kunder som vi vet inte behöver dem eller som vi vet inte är rätt för dem? Att försköna och sälja? Det är t.o.m. gränsande till vad en bank över huvud taget får göra!

Studsigpudeln svarade så smart, ”Vi förser våra kunder och klienter med service på detta sätt!”

Ah… NU ser jag varför du är Excelarksanalytiker! Du är ju för vass!

Någon minut senare passade hon även på att påpeka att den-och-den förresten inte hade gjort så bra ifrån sig vad gäller krängande, ursäkta, erbjudande av service som målet för avdelningen, så de skulle ta sig ett litet snack efter mötet. Behöver jag flika in att en person blev avskedad för att han inte mötte målen för denna s.k. ”service” förra månaden? Så… vi skall erbjuda service, vi ‘säljer’ inte, för det är fult och billigt och regelvidrigt, och vi skall alltid utgå från klienternas personliga ekonomiska mål/behov — men säljs inte det uppsatta antalet av en viss produktgrupp så ses det som ett stort problem och fortgår det riskerar fotfolket att få sparken? Är inte road.

Kommer ihåg när jag gick på jobbintervjun till den här tjänsten. Man kände igen byggnaden och avdelningarna från alla intervjuer på ekonominyheterna och Di-artiklar… Säkerheten var rigorös. Två intervjuare som såg ut som SÄPO-agenter (och betedde sig därefter också) som poängterade den höga graden av intellektuell utmaning, hur högt i tak det var, hur eftertraktade alla som arbetat där var på marknaden, vilka enorma möjligheter det fanns inom banken etc. etc. etc.

Här väntar utveckling och kunniga kollegor!

 

Snabbspola frammåt: repetitiva och fördummande arbetsuppgifter som enligt min mening schimpanser i Japanska laboratorier skulle få knäpp av, så lågt i tak att jag ständigt slår i huvudet, mygel och nepotism, en glansig fasad utan mycket till innehåll.

Hamnade visst på fel sida av branschen…?

 

Nästa gång ni ser en tv-intervju med någon känd svensk finans-/banktyckare mot bakgrund av vad som ser ut att vara ett proffsigt finansmecka med ‘upptagna’ människor som springer runt eller tittar ansträngt på skärmen, så kan ni ju ha i bakhuvudet att det minuterna innan tv-teamet kom in gått ut ett mail om att alla skall se ut som att de är upptagna och ‘agera professionellt’. T.o.m. våra Excelarksanalytiker ser till att alltid sitta i telefon och knappa med musen när kamerorna slås på — vilket är smått besynnerligt för 1) de arbetar aldrig, 2) det är ingen på andra sidan luren.

Annonser

4 svar

  1. Ping: Excelarksanalytikern Studsigpudel: en stilstudie « The Dandy Lion Pages

  2. Ping: Krona/Klave « The Dandy Lion Pages

  3. Ping: Friends in Right Places « The Dandy Lion Pages

  4. Ping: Adventsmöte « The Dandy Lion Pages

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s