a metamorphoses story

musings and adventures of a modern day dandy...

Senaste

Caveat?

Well… perhaps not.

Läs mer »

The Devil’s Dictionary

Presents:

Life [n]

A spiritual pickle preserving the body from decay. We live in daily apprehention of its loss; yet when lost it is not missed. The question, ”Is life worth living?” has been much discussed; particularly by those who think it is not, many of whom have written at great length in support of their view and by careful observance of the laws of health enjoyed for long terms of years.

Life is… [enter your take on it].


DON’T PANIC! Should you suddenly feel distressed with regards to your own life [and what you have or have not done with it], we may be able to get you out of that particular pickle. The answer to the ultimate question of Life, the Universe and Everything is easily accessible below the cut…

Läs mer »

The Devil’s Dictionary

Presents:

Omen [n]

A sign that something will happen if nothing happens.

Bore [n]

A person who talks when you wish him to listen

Brain [n]

An apparatus with which we think that we think.


Il Nuovo Anno

…a Venezia. Meravigliosa. Har ni aldrig upplevt det, så uppmanas ni å det varmaste att göra det. Mäktigt så det förslår — men ändå tillräckligt värdigt och intimt. Din stund, och plats, på jorden. Möt framtiden omgiven av historia. Ni får ursäkta den dåliga katalogformuleringen.

I en plötslig våg av energi såhär fashionabelt tidigt, lördagen 01-01-11, kl 05:05 — precis innan läggdags, så läggs det upp lite smått och gott. Bilderna har jag fått till låns av en kvicktänkt räv som tog med sig något av det digitala slaget att avbilda saker och ting med, skulle den nöden uppstå. Min mobilkamera har sagt upp sig, utan någon formell avskedsansökan; sådan ägare, sådan mobil. Självfallet är den enda andra riktiga kameran en rackare från 60-talet som inte ens går på batterier, att försöka bekanta den med en dator vore nog per definition ofredande.

Painting the town red over here… obviously. Quite decadent.

För den nyfikne, eller uttråkade alternativt nyvakne med kaffemuggen i ett sömnigt grepp — finns ett par till instoppade i resten av inlägget. Valalternativ. A thing of beauty.

Läs mer »

Gott Nytt År!

Gott nytt år allesamman! Jag hoppas att det nya året, förutom lyckoruset, inleds med inspiration och handlingskraft [om ni nu inte redan har börjat med de sakerna i det gamla året — i vilket fall; carry on].

En nyårsklassiker:

Johann Strauss d.ä.[1804-1849], ”Radetzky-March”. Das Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker, under ledning av Daniel Barenboim. Prosit Neujahr!

 

Och en smällkaramell:

Pjotr Tjajkovskij [1840-1893], ”1812” — overture. Vid 0:36 börjar festen. May I suggest you max the volume…

 

Det har varit något oförskämt dåligt med uppdatering på sistone, what with so much to do and a connection not willing to function when you on the other hand do… Men man har samlat på sig en del historier, och de skall sättas i skrift snarast; nästa år. Dessutom har undertecknad blivit utmanad av en särdeles kvick Fröken, att skriva sin Årsredovisning

Med andra ord är det mycket på väg. Till dess; I migliori auguri per il Nuovo Anno.

Gott slut!

The Devil’s Dictionary

Presents:

Disobedience [n]

The silver lining to the cloud of servitude.


Repartee [n]

Prudent insult in retort. Practiced by gentlemen with a constitutional aversion to violence, but a strong disposition to offend.

Danieli

Jag kom fram till slut. Inga större problem än en femton minuters fördröjning vid Arlanda [planerad take off kl. 09:45, faktiskt start 10:00]. Swiss skötte sig exemplariskt, som alltid. Lika trevliga värdinnor som skämtsamma piloter. Och det hade lagts ned lite krut på chokladen i år!

Juldagen, 25:e december, Italien — Serenisima Republica de Venesia.

Mörkt, lite ödsligt. Det blåser som inget annat, knappt så att man kan gå rakt. Resväskan som rullas efter vill åt ett annat håll; helst av allt upp i luften. Är i brist på annat tvungen att ta Vaporetton från flygplatsen till hotellet. Vacklandes tar jag mig till färjan, väl där vid den lilla kön står en ung italienare, tar emot biljetterna och frågar envar vart de skall av. Det är tydligt att han och övriga ‘besättningen’ på tre andra personer har haft sitt julfirande innan denna skift påbörjades. Hade inte vattnet sett så svart och stormigt ut, törstigt skummande i hungriga vågor, hade jag tyckt att det hela vore väldigt komiskt.

”San Marco!” ropar jag tillbaka när ynglingen tar emot min biljet och river av änden. Han verkar blott något år äldre än vad jag är. Nickar tacksamt. Passageraren innan hade varit en lätt förvirrad medelåldersdam som inte kunde göra sig förstådd gällande vilken avstigningsstation som gällde för hennes del. Han hade suckat, skakat på huvudet och något [för oss svenskar] oförskämt avbrutit henne flera gånger och irriterat ropat, ”Ja, men var skall du av?!” — på italienska. Självfallet febrilt viftandes med ena handen. Varpå damen i fråga fortsatte att svara, ”Venedig”, på engelska.

Färden som i normala fall tar omkring en timme tog inte mindre än cirka 35 [lätt vansinniga] minuter. Svarta, stormiga vågor tävlade om att slicka vår lilla färja. Av de nämnda 35 minuterna spenderades säkert 25-30 minuter mer eller mindre under vatten. ‘Besättningen’ där framme stojade och verkade ha kopiösa mängder skoj. Har till och med för mig att jag såg tillstymmelsen av något nubbeliknande [grappa möjligen?] som det skålades med rätt friskt där framme. Och varje gång det var dags att lägga an vid en station, så brakade färjan bokstavligen rakt in i stationen, studsade och krängde. Mer än en gång backade vi på någon småbåt. Två gånger studsade vi emot en annan färja.

Till slut började man tycka att hela situationen var så absurt komiskt att det gapskrattades och fnittrades bland alla, passagerare som besättning, varje gång det var dags att pricka in ännu en station. Så här i efterhand var det nästan gemytligt… Hur ofta får man vara med om sådant ‘äventyrligt skoj’ i Sverige? Varje station firades med en ‘nubbe’, och efter varje station blev besättningen trevligare och trevligare. Mot slutet gränsade stämningen till allsång.

Väl framkraschad vid stationen San Marco, hoppade jag av färjan och fick hjälp av ynglingen som studsade fram med bagaget. ”Buon Natale!” ropade han, hoppade flinkt tillbaka och sparkade ifrån. ”Grazie mille!” hann jag med och höjde handen i avsked.

Blåsten hade ingalunda avtagit, och med mina smått vingliga ben tog jag mig snabbt raka vägen över till Danieli. Tacksam för att det enbart var några raka meter till ingången. Pustande trillade jag nästan in genom de roterande dörrarna och väl inne i den lugna, ombonade atmosfären hann jag knappt ta ett djupt, varmt andetag innan en piccolo i klassiskt röd livré nästan obemärkt övertog ansvaret för mitt bagage. Framme vid receptionen hörde jag en välbekant röst; Fabrizio. Sekunden senare kliver en en välbekant, välputsad och oklanderligt klädd medelåldersitalienare fram med öppna armar och utropar, ”Hej svenska! Mi fa piacere rivederti!”, tar mig i hand och dunkar mig i ryggen. Fabrizio är personlig service, old style, personifierad. Du och dina små konstiga egenheter kommer alltid att bli ihågkommen.

Under ett livligt samtal flyter incheckning och vägen upp till rummet på utan att jag är direkt medveten om det. Dubbeldörrarna öppnas och vi kliver in. Mitt bagage är redan på plats. Fabrizio dubbelkontrollerar allt [hm:ar ogillande åt att sängarna inte är bäddade för kvällen, utan fortfarande har överdragen på] samtidigt som han låter meddela att de snart kommer upp med något varmt att dricka — vill jag kanske ha något att äta? Slänger iväg en pillemarisk blick. Han nickar och stänger dörrarna efter sig. Kort efteråt kommer varmt, kryddat vin och en ordentlig portion varm choklad-/valnötskaka med mascarponeglass och ljuvlig kaffesås. Himmelrike!

Läs mer »